mostermaggan

Dagarna går även om jag tycker att tiden sniiiiiglar sig fram.
I morgon är det så äntligen dags för VUL igen.
Nu får vi hoppas att det ser bra ut den här gången och att resterna av blödningen är borta. Det har inte kommit en droppe sedan den där fruktansvärda fredagen. Idag har det dock kommit några droppa brunt för första gången, men det oroar jag mig inte så mycket över eftersom läkaren sa att det kunde hända.

Illamåendet är kvar även om jag tycker att det är lite bättre vissa dagar. Jag har dock lyckats med konststycket att kräkas när jag borstar tänderna, inte bara en gång utan två. Inte speciellt trevligt må jag säga, men så länge det inte är varje dag så överlever jag nog.

Jag skrev i förra inlägget om mitt lilla bryt och samtal med mamman.
Vi har alltså inte berättat något för dem innan, vare sig om undersökningar eller behandlingar.
Vi bor mer än 50mil ifrån varandra och träffas inte precis dagligen så det har inte precis varit svårt att dölja det för dem.
Min syster som bor här i samma stad vet dock om allt och har gjort det från första början. Jag velade länge fram och tillbaka om ifall jag skulle berätta för mamman och pappan under behandlingarna, men tillslut kände jag att jag ville klara det själv. Jag kände att jag inte orkade med att ha en orolig mamma som ringde och frågade hur allt gick stup i kvarten. Jag har dock hela tiden sagt att den dag jag verkligen känner att jag behöver deras stöd så ska jag berätta och den dagen blev tydligen nu. =)

Nu ska jag slänga mig på soffan och försöka sova en halvtimme så att jag orkar med att åka på kalas sedan.
Aktiviteter på kvällarna är inte riktigt min grej just nu.
Gissa vem som somnade sittande hemma hos ett par vänner mitt under Robinsson i lördags? =)