mostermaggan

Ja, det närmar sig faktiskt. Det känns som en evighet har passerat sedan det förra försöket men nu är det snart dags att börja med sprayandet igen.

Vad har hänt sen senast? Ja, inte mycket.
Jag ringde Sahlgrenska för att försöka få svar på mina frågor men det gick inte så bra.
Pratade med en sköterska och jag blir lika förvånad varje gång över hur klumpiga de kan vara när de uttrycker
 sig. Jag tycker att dessa människor som möter människor i kris borde vara experter på att bemöta patienter. Att få raka svar på sina frågor är nästan omöjligt verkar det som.

När jag frågade om det här med hur de graderar sina embryon så får jag till svar "- Men om dom säger att det är ett fint embryo räcker inte det?". NEJ ville jag skrika i luren, inte om de ljuger när de säger det.
Det slutade med att jag grät när jag lade på och sedan ringde jag upp min syster, tokgrät och svor över hemska sköterskor. När jag lugnat mig lite säger storasyster försynt "- Men om du tänker efter, hade hon kunnat säga något så att du inte skulle vara ledsen nu? Du tror inte att du är ledsen för att det är din första kontakt med SU sedan misslyckandet?".

När jag tänker efter så får jag väl erkänna att jag troligtvis hade varit jätteledsen efter samtalet i vilket fall som helst, men jag tycker fortfarande att flera av de som jobbar på SU borde ta och skärpa sig. Så det så!!

Nu är allt bestämt iallafall, jag ska börja spraya den 3/1 och sedan ska jag lämna blodprov den 19/1 för att sedan troligtvis börja med sprutorna ca den 21/1.  Det känns bra, vi kommer att vara i Thailand nästan hela sprayperioden så den tiden kommer troligtvis bara att flyga förbi.

Nu måste jag bara klura ut hur jag ska kunna umgås intensivt med en ovetande mamma, pappa och lillasyster i 14 dagar utan att de ska lägga märke till att jag sniffar nässpray 4 ggr om dagen. Inte så diskret med ett litet kylfodral bredvid solkrämen på stranden, men det får gå på något sätt.