mostermaggan

Nu var det länge sedan igen.
Jag skyller på Telia, vi har fortfarande inte fått igång varken telefon, bredband eller tv i huset. Starkt jobbat av dom måste jag säga! Nu har jag efter mååånga samtal lyckats få ett mobilt bredband som jag kan använda tills de lyckas fixa vårt riktiga.

Magen växer så det knakar och vi var på RUL i måndags.
Allt såg bra ut!! Jag var så nervös innan att jag nästan mådde illa men vår lille skatt var precis så fin som den ska vara.
Den växer tom så bra att sköterskan beräknade den till 4 dagar äldre än vad den är, men efter som vi gjort ivf så får jag ha kvar mitt BF iallafall. Man ändrar tydligen inte datumen efter UL här om man gjort det. Fick med mig tre fina bilder på underverket och jag kan inte låta bli att titta på dem några 100ggr om dagen.

Jag återkommer när vårt riktiga bredband fungerar igen för detta mobila är inte att lita på har jag märkt.
Jag bjuder på en magbild och en liten smygtitt på vår skatt! =)

Det har varit lite gles med bloggandet de sista veckorna såg jag.
Vi stressar på för att hinna med allt som ska göras innan flytten på onsdag, nu har vi nog bara lite packning kvar och sedan är allt klart! *skönt*

Magen växer och verkar må bra. Jag har inte haft några större blödningar och dagarna med färgade flytningar kan man räkna på en hand som tur är. Jag mår nästan inte illa alls längre och huvudvärken är borta. Det är nästan så att jag glömmer att jag är gravid nu när jag mår så bra. Tiden för ultraljud lyser med sin frånvaro och dyker ner i brevlådan det första jag gör när jag kommer från jobbet. Igår trodde jag verkligen att den hade kommit, ett fint vitt kuvert med landstingest emblem fanns i lådan. Snacka om antiklimax när det visade sig vara en räkning från ett av besöken på gynakuten.

I helgen så gjorde jag mitt första köp någonsin på tradera.
Jag köpte en Angelsound, alltså en liten dosa som man själv kan lyssna på bebisens hjärtljud med.
Fick hem den i tisdags och det fungerar faktiskt! Nu känner jag min inte riktigt lika rädd för att något ska vara fel på UL som innan, det är skönt! Sedan vet jag att angelsoundets vara eller icke vara diskuteras flitigt på olika forum, men jag väljer att lite på mitt egna sunda förnuft. En litet tjuvlyssning då och då tror jag inte är någon fara och barnet mår säkert mycket bättre av att jag inte är konstant orolig längre.



Nu ska jag återgå till packandet, magbild kommer så fort vi hittat kameran igen.

Då var det klart, vi har gift oss!! =)
För ca tre veckor sedan frågade en vän till mig om vi inte skulle hänga på dem och gifta oss samtidigt.
Vi skrattade lite åt det först men sedan tyckte vi "- varför inte?". Snabba ryck alltså, bara att fixa ringar, kläder och hotell.
Det blev en jättemysig dag och solen gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Efteråt åt vi en goood middag och spenderade natten på hotell Avalon här i Göteborg, helt perfekt tyckte både jag och sambon. =)

Igår var jag på VUL på Göteborgskvinnoklinik, det var mvc som skickade mig dit.
Läkaren där var jätte bra och förstod precis hur oroliga vi varit och är. Vi fick återigen se vår lilla skatt, h*n levde rövare som vanligt. Sååå mysigt att se! Läkaren konstaterade att tappen var lång och stängd och att bebis såg pigg ut och stämde fint i storlek. Hon visade oss ett litet område vid ena kanten av fostersäcken där blödningen skulle ha kunnat komma ifrån. Hon sa att vi skulle tänka oss att hela livmodern var full av stora blodkärl, att när fostret växer och vill ha mer plats så är det inte så konstigt om det knuffar på ett blodkärl som då går sönder. Hon tyckte att vi skulle försöka att inte oroa oss för mycket och att vi skulle glädjas åt att vi kommit så långt som till vecka 13. Hon sa också att om jag skulle få fler blödningar så kunde vi alltid ringa direkt till dem och se om det fanns en ledig tid så att vi slipper sitta på akuten.

Just nu känner jag mig alltså ganska lugn. Jag har varit helt fri från färgade flytningar i två hela dagar och magen växer så det knakar. På torsdag är det dags för inskrivning på MVC, det ska bli spännande! =)

Två dagar fick allt vara lugnt, sedan var det dags igen!
I torsdags förmiddag som kom det mera blod, inte jättemycket men ändå så att det droppade i toaletten.
Tänkte att den här gången ska jag hålla mig lugn, så jag ringde det nummer som finns till gynakuten. Tänkte att dom kunde hjälpa mig att avgöra om det var värt att åka in eller inte. Fick prata med världens otrevligaste människa, det går minsann inte att Prata med någon på akuten fick jag veta. Behöver man prata med någon så får man ringa sjukvårdsupplysningen. Det slutade med att jag lade på luren, började grina och ringde sambon som kom och hämtade mig så att vi fick åka in iallafall.

Efter att återigen ha spenderat massa timmar i de obekväma sofforna fick vi träffa den konstigaste läkaren hittills.
Han talade snabbt om för oss att ca 20% av alla gravida kvinnor blöder i början och att av dessa 20% så blir 50% missfall och för 50% så går det bra. Han undersökte mig och när det sedan blev dags för VUL som vänder han bort skärmen så att vi inte ska få se. "- Jag tänker inte demonstrera någonting nu utan det får man ta i ett senare skede" sa han. Han tittade och mätte lite och sedan sa han att allt såg bra ut. Jag frågade om man kunde se vart blödningen kom ifrån den här gången men det kunde man inte sa han. Sambon försökte fråga om det verkligen vad 50% risk för missfall även om allt såg bra ut så här långt och jo, så var det sa han. Men i nästa andetag så säger han, "- Det kommer säkert att gå bra det här! Utrusta er med lite is i magen, räkna med att det kommer att blöda fler gånger och försök att inte oroa dig så länge du inte får kraftiga kramper!.

Vi visste inte vad vi skulle tycka när vi gick därifrån. Läkarna på IVF-kliniken menade ju att när man sett att fostret utvecklas som det ska så är risken väldigt lite för missfall även om man blöder. Vi har pratat massor här hemma och väljer att tro på dessa läkare, annars kommer vi ju att bli tokiga. Vi har också bestämt att vi ändå ska göra lite som den här läkaren sa. Vi ska försöka strunta i om det kommer lite blod så länge det är likadant som de tidigare gångerna.
Därför åkte vi inte in i går igen när jag på eftermiddagen fick en till liten blödning, dock mindre än den förra. Precis som tidigare så slutade det direkt och gjorde inte ont, så jag räknar med att det inte var farligt.

Den söta damen på MVC ringde mig i torsdags kväll och meddelade mig att hon bokat en ultraljudstid åt mig redan på måndag. Det ska bli jätteskönt att få träffa en läkare på en bokad tid och inte en som bara vill slänga ut en efter 2 minuter. Jag ska fråga henne vad hon anser att vi ska göra om blödningar fortsätter och om allt ser bra ut har vi bestämt att vi ska försöka sluta oroa oss och vara glada istället.

Nu ska jag göra mig klar för dagen, idag hände det stora grejer ska ni vetat.
Jag får berätta om det senare för just nu är det hemligt!

BLOD!

Igen, aldrig ska man få pusta ut!! =(

Vaknade i går morse och upptäcker till min stora fasa att det droppar färskt blod när jag sitter på toaletten. Inte mycket annat att göra än att hoppa i kläderna och åka in till gynakuten igen.

Väl där fick vi vänta ca två timmar och blödningen avtar under den tiden. När vi får träffa läkaren så säger han när han undersöker mig att han inte ser någon blödning, bara lite rester av färgade flytningar. Sedan är det dags för VUL, skärmen är vinklad så att det speglar sig och jag ser ingenting. När läkaren äntligen slutar se så bekymrad ut och istället börjar prata så fick jag be honom att vrida skärmen lite så att jag också fick se. Han visade oss en liten pyttebebis som for runt som en liten tok. Jag blev så klart jätteglad men hör läkaren säga något om att nu ska vi bara få in hjärtfrekvensen också och det kan ju vara lite knepigare ibland. I min hjärna hinner jag tänka " men gud, kan fostret röra sig fast hjärtat inte slår, lever det bara med hjälp av navelsträngen då eller". Så var så klart inte fallet och bara sekunden efter så syns hjärtat som slår så fint.

Precis som förra gången så kommer inte blödningen från där fostersäcken sitter utan från ett annat ställe i livmodern. Läkaren säger att så länge det finns en blödning i livmodern så ökar risken för sammandragningar och jag är därför sjukskriven tills nästa torsdag då jag ska på inskrivning på MVC. Han avslutar med att säga att kommer det mer blod eller om jag får ont så ska jag komma in igen.

Ganska lättade med ändå oroliga över att han var så allvarlig går vi ut från akuten och jag går på toa innan vi ska åka. Då droppar det blod igen, säkert därför att läkaren var där och petade. Det slutar dock väldigt snabbt även denna gång. Vi åker hem, jag springer på toa stup i kvarten och det kommer inte en gnutta blod. Men sedan på eftermiddagen när jag står och lagar middag så känner ju hur det riktigt rinner och mycket riktigt, det kom ytterligare en "dos" med blod. Det konstig är att det verkligen kommer i stötar och sedan inget mer efter det. När jag gick på toa innan vi skulle sova på kvällen så droppade det igen men sedan dess har det inte kommit en droppe. Bara väldigt sparsamt med ljusbrunt när jag torkar med, skönt!

Ringde min MVC idag och dom lovade att boka en extra ultraljudstid åt mig ganska snart så att vi får kolla så att allt ser bra ut.  Jag blev jätteglad då jag trodde att jag skulle vara tvungen att tjata, böna och be för att få deras hjälp. Den gulliga sköterskan sa tom "- Alla graviditeter är ju värdefulla men en ivf graviditet är ju alltid extra värdefull så det är klart att du inte ska oroa dig i onödan". Dom väntar bara på mina journaler från akuten så ska de ringa mig med en tid sedan, skönt!

Själv kan jag inte göra annat än att krama min lilla lycko-voododocka och hoppas på det bästa.

Håll en tumme eller två för oss är ni snälla!

Tänk vad tiden går fort ändå!
Jag är redan i vecka 11, känns helt sjukt. Men jätteskönt!
På något sätt så är mitt nästa delmål att överleva vecka 12, även om läkaren på det förra VUL:et sa att när vi sett att allt stämde så bra så är missfallsrisken lika liten som efter vecka 12 i vanliga fall.
Sambon tror stenhårt på vad läkaren sa men jag måste sätta upp små delmål iallafall, först vecka 12 och sedan blir nästa vid inskrivningen på MVC den 23:e.

Annars mår jag som vanligt nu för tiden. Ganska illa till och från, men jag överlever och har nästan börjat vänja mig vid att må så här. Nytt för veckan är däremot en fruktansvärd huvudvärk, det har jag inte vant mig vid! Flera gånger varje dag så dyker den upp, den sitter över ögonen och pannan. Helt vidrigt! Jag har googlat lite och det verkar vara ganska vanligt med huvudvärk så här i början innan kroppen har vant sig med alla hormoner. Jag hoppas att det beror på det och att det kommer att gå över snart!

Magen växer också så det knakar, fast jag ser mest tjock ut.
Kanske är jag bara tjock för att jag äter så mycket också, men det känns inte riktigt så.
Kulan sitter lixom lite för långt ner för att bara vara fett. Håll till godo med den dåliga bildkvalitén, sambon är inte hemma så jag fick knäppa själv.

Nu har jag ringt!

I min värld är det ganska tidigt att ringa MVC redan i vecka 9.
I Barnmorskans värld lät det som om det var väldigt sent att ringa då.
Den MVC vi kommer att tillhöra använder sig tydligen av något som de kallar för "tidig inskrivning" och då brukar man vara på första besöket redan i v.8. Det gick ju inte med mig och det känns ganska skönt, första besöket verkar bara gå ut på att prata om saker man får och inte får göra och äta. Efter att jag svarat på frågor om jag rökte, drack alkohol och om jag visste vad jag inte fick äta så slappnade BM av lite och insåg att det nog inte var så farligt att vänta lite med inskrivningen.
Vi fick tid den 23/4, ganska långt fram med andra ord.  Jag tycker att det känns skönt, då är det inte såååå långt kvar till det riktigt ultraljudet och så.

Nu ska jag släpa min förkylda kropp in i duschen och sedan ska vi åka ut till vårt blivande hus och drömma lite. =)

Dagarna går och jag lever nog fortfarande som lite i en bubbla.

I förra veckan hade jag en riktig dipp i humöret.
Kanske inte så konstigt när man är mer eller mindre konstant illamående men ändå. 
Mitt liv kändes helt, ja vad säger man, platt? Jag kunde lixom inte känna några riktigt känslor.
Jag var varken glad eller ledsen, jag bara var. Jättekonstig känsla och tråkig.
Jag borde ju vara sprudlande glad, hoppa och studsa över att jag är gravid men så kände jag inte.
När jag tänker efter så tror jag att det är en av kroppens egna säkerhetsfunktioner. Vi har hoppats och längtat så länge att nu när det verkar gå vägen så vågar man inte släppa fram några känslor.

Det slutade iallafall med att jag ringde upp min lilla ovetande mamma.
Kläcker ur mig "-Vi har fått veta att jag är gravid, men jag vågar inte prata om det." 
Sedan bryter jag ihop totalt och bara gråter. Mamman fick således veta allt om alla behandlingar och all väntan, stackaren hon måste ju ha fått en chock. Menmen, jag mår bättre nu och det är ju huvudsaken. Nu börjar jag så smått att känna glädje och förhoppningen om att allt ska gå bra ökar. Nu är det bara lite drygt en vecka kvar och sedan är det dags för VUL igen, det ska bli skönt.

Annars mår jag fortfarande illa, mest hela tiden.
Jag har köpt fina åksjukearmband på apoteket som sitter på mina handleder från det att jag kliver ur sängen tills dess att jag somnar. Det hjälper faktiskt skapligt, visst jag känner fortfarande att jag mår illa om det går för lång tid mellan målen men inte på samma sätt. Annars är det att äta som gäller, helst hela tiden. Men det är inte så lätt att hitta saker som går ner. Det som funkar jättebra ena dagen kan vara totalt omöjligt att få ner dagen efter. Det enda som hittills alltid funkar är frukt, men det kan man ju inte leva på.

Allt är kaos och uppochner
I fredags vid 14.30 när jag står ute på gården på jobbet och vaktar fritidsbarn så märker jag hur det börjar rinna något mellan mina ben. Får panik och rusar in, och mycket riktigt. Hela trosan är full med blöd, hemskt mörkrött blod. Sitter kvar en stund för att se om det kommer mer men det gör det inte. Försöker hålla mig från att bryta ihop och smsar sambon att han måste ringa SU och be att vi får komma dit. Sitter som förlamad ute bland barnen på jobbet tills klockan blir 16 och jag kan smita hem utan att någon misstänker något. På vägen hem känner jag återigen hur det börjar rinna blod, har bara ett ynkligt trosskydd på mig så jag skyndar mig så mycket jag bara kan. Väl hemma så blöder jag inte längre men mensvärken slår till ordentligt.

Sambon kommer hem och jag kastar mig om halsen på honom och bara gråter, tycker inte att det är rättvist!
Han berättar att vi fått en tid på SU på måndag 8.40 för VUL, men att dom tyckte att vi kunde åka till gynakuten om vi var oroliga. Vi går runt som i dvala och försöker fixa med mat, för mitt illamående verkar strunta totalt i att jag blöder.
När jag står vid spisen känner jag återigen hur det kommer mera blod, men nu har mensvärken avtagit helt.

Efter mycket om och men så bestämmer vi oss för att åka in till gynakuten.
Vi kommer dit vid 21 och då blöder jag inte alls längre. Vid 00.30 får vi äntligen komma in och träffa en läkare. Hon är jättegullig och förklarar innan undersökningen att hon inte är säker på hur mycket som kommer att synas på VUL, det är tydligen väldigt olika så här tidigt. Hon undersöker mig först och klämmer och känner på magen, jag har inte ont alls och det är bra säger hon. Sedan är det dags för VUL, hon tittar på skärmen en stund först innan hon börjar visa och berätta för mig. Det syns en tydlig fin hinnsäck som motsvarar vecka 6+ och i den se man tydligt en rund prick som är gulkroppen. Men det syns inget foster! Läkaren menar att så här kan det se ut i en helt normal graviditet så här tidigt och att det om några dagar i sådana fall går att se ett foster. Blödningen tror hon kommer från ett område bredvid hinnsäcken men den ska inte i sig vara ett missfall.

Vi blev med andra ord inte ett dugg klokare.
Det var ju skönt att blödningen inte var ett solklart missfall, men jag ville ju så klart se ett foster med pickande hjärta!
Nu måste vi överleva tills på måndag då vi får se vad SU säger, jag kommer nog knappt att våga gå dit.
Blödningen slutade iallafall där på fredagskvällen och har inte synts till sedan dess, det är skönt.

Håll alla tummar ni har för att allt är som det ska är ni snälla!

Det räckte med att jag skrev i det förra inlägget att jag inte kände av några grav-symptom för att kroppen skulle vakna.
Redan i söndags började jag helt plötsligt att må så där halvrisigt på eftermiddagen. Det är inte så illa att jag skulle behöva kräkas men det lixom lägger lite smygande i bakgrunden. Det konstiga är att det inte alls är på morgonen jag mår så utan det kommer alltid på eftermiddagen och går oftast över till kvällen.

Jag går runt här och djupandas, dricker iskallt vatten och småler.
För så sjuk kan man faktiskt vara märker jag, ju mer illa jag mår desto gladare känner jag mig.
Jag tror att jag så sakta börjar acceptera att jag faktiskt är gravid!
AAAAAAAHHHHH, kan ni fatta, JAG ÄR GRAVID!

Nedräkningen fortsätter, nu är det 14 dagar kvar tills det är dags för VUL.
Jag väntar och längtar!

P.S
Jag misstänker att jag kommer att få äta upp det här inlägget om någon vecka, när jag inte längre ler åt mitt illamående men det gör inget. Det bjuder jag på, så det så!

Känns fortfarande helt sjukt att vi har lyckats!
Det är nästan så att jag knappt vågar tänka på att jag faktiskt är gravid.
I torsdags ringde sambon till Sahlgrenska för att meddela resultatet och efter alla gratulationer så fick han en tid då vi ska komma in för VUL. Om 18 dagar är det dags, den 11mars klockan 15.30 ska vi vara där.
Om allt ser bra ut då så kanske jag kan tillåta mig själv att börja tro att detta faktiskt är sant. Snälla håll tummarna för oss!

Jag känner knappt av att jag skulle vara gravid, brösten ömmar ytterst lite och jag är hungrig som en varg på mornarna men annars känner jag i stort sett ingenting. Förra veckan spände det och drog i magen en hel del, men denna vecka har det varit lugnare. Hoppas bara att det inte är ett negativt tecken.

2009 verkar för övrigt verkligen vara vårt år.
Idag fick vi äntligen sålt vår lägenhet, helt själva också, så vi slipper betala massa pengar till någon mäklare.
Känns hur skönt som helst, nu kan vi äntligen glädjas fullt ut över vårt husköp!