9+4
Nu har jag ringt!
I min värld är det ganska tidigt att ringa MVC redan i vecka 9.
I Barnmorskans värld lät det som om det var väldigt sent att ringa då.
Den MVC vi kommer att tillhöra använder sig tydligen av något som de kallar för "tidig inskrivning" och då brukar man vara på första besöket redan i v.8. Det gick ju inte med mig och det känns ganska skönt, första besöket verkar bara gå ut på att prata om saker man får och inte får göra och äta. Efter att jag svarat på frågor om jag rökte, drack alkohol och om jag visste vad jag inte fick äta så slappnade BM av lite och insåg att det nog inte var så farligt att vänta lite med inskrivningen.
Vi fick tid den 23/4, ganska långt fram med andra ord. Jag tycker att det känns skönt, då är det inte såååå långt kvar till det riktigt ultraljudet och så.
Nu ska jag släpa min förkylda kropp in i duschen och sedan ska vi åka ut till vårt blivande hus och drömma lite. =)
v.9+0
Vi fick träffa den underbara läkaren Lars Nilsson, han är bara för bra.
Lite komiskt att vi lyckas träffa den bästa läkaren endast på första och sista besöket bara.
För detta var sista besöket tydligen.
Allt såg bra ut, man kan fortfarande se var blödningen kom ifrån fast det området är mycket mindre nu och kommer troligen att försvinna helt snart.
Bebis var ca 21mm lång den här gången och stämde mer eller mindre precis i storlek med veckan jag är i.
Hjärtat slog så fint, duktig bebis.
Vi fick papper som ska lämnas till MVC och en uppmaning om att det nog är dags att ringa dem nu för att boka tid för inskrivning. Vi får se när jag tar mig i kragen och vågar mig på det.
Vecka 8+6
I morgon är det så äntligen dags för VUL igen.
Nu får vi hoppas att det ser bra ut den här gången och att resterna av blödningen är borta. Det har inte kommit en droppe sedan den där fruktansvärda fredagen. Idag har det dock kommit några droppa brunt för första gången, men det oroar jag mig inte så mycket över eftersom läkaren sa att det kunde hända.
Illamåendet är kvar även om jag tycker att det är lite bättre vissa dagar. Jag har dock lyckats med konststycket att kräkas när jag borstar tänderna, inte bara en gång utan två. Inte speciellt trevligt må jag säga, men så länge det inte är varje dag så överlever jag nog.
Jag skrev i förra inlägget om mitt lilla bryt och samtal med mamman.
Vi har alltså inte berättat något för dem innan, vare sig om undersökningar eller behandlingar.
Vi bor mer än 50mil ifrån varandra och träffas inte precis dagligen så det har inte precis varit svårt att dölja det för dem.
Min syster som bor här i samma stad vet dock om allt och har gjort det från första början. Jag velade länge fram och tillbaka om ifall jag skulle berätta för mamman och pappan under behandlingarna, men tillslut kände jag att jag ville klara det själv. Jag kände att jag inte orkade med att ha en orolig mamma som ringde och frågade hur allt gick stup i kvarten. Jag har dock hela tiden sagt att den dag jag verkligen känner att jag behöver deras stöd så ska jag berätta och den dagen blev tydligen nu. =)
Nu ska jag slänga mig på soffan och försöka sova en halvtimme så att jag orkar med att åka på kalas sedan.
Aktiviteter på kvällarna är inte riktigt min grej just nu.
Gissa vem som somnade sittande hemma hos ett par vänner mitt under Robinsson i lördags? =)
Vecka 7+6
Dagarna går och jag lever nog fortfarande som lite i en bubbla.
I förra veckan hade jag en riktig dipp i humöret.
Kanske inte så konstigt när man är mer eller mindre konstant illamående men ändå.
Mitt liv kändes helt, ja vad säger man, platt? Jag kunde lixom inte känna några riktigt känslor.
Jag var varken glad eller ledsen, jag bara var. Jättekonstig känsla och tråkig.
Jag borde ju vara sprudlande glad, hoppa och studsa över att jag är gravid men så kände jag inte.
När jag tänker efter så tror jag att det är en av kroppens egna säkerhetsfunktioner. Vi har hoppats och längtat så länge att nu när det verkar gå vägen så vågar man inte släppa fram några känslor.
Det slutade iallafall med att jag ringde upp min lilla ovetande mamma.
Kläcker ur mig "-Vi har fått veta att jag är gravid, men jag vågar inte prata om det."
Sedan bryter jag ihop totalt och bara gråter. Mamman fick således veta allt om alla behandlingar och all väntan, stackaren hon måste ju ha fått en chock. Menmen, jag mår bättre nu och det är ju huvudsaken. Nu börjar jag så smått att känna glädje och förhoppningen om att allt ska gå bra ökar. Nu är det bara lite drygt en vecka kvar och sedan är det dags för VUL igen, det ska bli skönt.
Annars mår jag fortfarande illa, mest hela tiden.
Jag har köpt fina åksjukearmband på apoteket som sitter på mina handleder från det att jag kliver ur sängen tills dess att jag somnar. Det hjälper faktiskt skapligt, visst jag känner fortfarande att jag mår illa om det går för lång tid mellan målen men inte på samma sätt. Annars är det att äta som gäller, helst hela tiden. Men det är inte så lätt att hitta saker som går ner. Det som funkar jättebra ena dagen kan vara totalt omöjligt att få ner dagen efter. Det enda som hittills alltid funkar är frukt, men det kan man ju inte leva på. 
Vecka 6+5
Natten tills idag har jag nog inte sovit mer än tre timmar, vakande varje timme och tittade på klockan. De få stunder jag sov drömde jag om ultraljud. Helt sjukt!
Vi fick vänta en halvtimme innan vi fick komma in till läkaren och under den tiden så trodde jag på allvar att jag skulle svinna, så nervös var jag.
Väl inne fick jag hoppa upp i stolen och hon började undersökningen, jag fick nästan panik först då jag inte tyckte mig se något alls. Sedan vred hon lite på den och fram tittade vår lilla krabat. Den var 7mm lång och hjärtat pickade så snabbt så snabbt. Hon trodde att läkaren på akuten kanske inte haft en lika bra maskin som henne eller att hon inte tittat så noga i hela hinnsäcken. Sedan visade hon mig ett område nedanför där hinnsäcken satt som hon trodde var levrat blod. Det är mycket möjligt att jag kommer att blöda ut det trodde hon, men jag behövde inte vara orolig för det.
Vi fick en ny tid den 25/3 15.30 för att titta om blodet är borta då och inte mig emot, då får vi ju en chans till att se den lilla räkan!
Vecka 6+4?
Allt är kaos och uppochner
I fredags vid 14.30 när jag står ute på gården på jobbet och vaktar fritidsbarn så märker jag hur det börjar rinna något mellan mina ben. Får panik och rusar in, och mycket riktigt. Hela trosan är full med blöd, hemskt mörkrött blod. Sitter kvar en stund för att se om det kommer mer men det gör det inte. Försöker hålla mig från att bryta ihop och smsar sambon att han måste ringa SU och be att vi får komma dit. Sitter som förlamad ute bland barnen på jobbet tills klockan blir 16 och jag kan smita hem utan att någon misstänker något. På vägen hem känner jag återigen hur det börjar rinna blod, har bara ett ynkligt trosskydd på mig så jag skyndar mig så mycket jag bara kan. Väl hemma så blöder jag inte längre men mensvärken slår till ordentligt.
Sambon kommer hem och jag kastar mig om halsen på honom och bara gråter, tycker inte att det är rättvist!
Han berättar att vi fått en tid på SU på måndag 8.40 för VUL, men att dom tyckte att vi kunde åka till gynakuten om vi var oroliga. Vi går runt som i dvala och försöker fixa med mat, för mitt illamående verkar strunta totalt i att jag blöder.
När jag står vid spisen känner jag återigen hur det kommer mera blod, men nu har mensvärken avtagit helt.
Efter mycket om och men så bestämmer vi oss för att åka in till gynakuten.
Vi kommer dit vid 21 och då blöder jag inte alls längre. Vid 00.30 får vi äntligen komma in och träffa en läkare. Hon är jättegullig och förklarar innan undersökningen att hon inte är säker på hur mycket som kommer att synas på VUL, det är tydligen väldigt olika så här tidigt. Hon undersöker mig först och klämmer och känner på magen, jag har inte ont alls och det är bra säger hon. Sedan är det dags för VUL, hon tittar på skärmen en stund först innan hon börjar visa och berätta för mig. Det syns en tydlig fin hinnsäck som motsvarar vecka 6+ och i den se man tydligt en rund prick som är gulkroppen. Men det syns inget foster! Läkaren menar att så här kan det se ut i en helt normal graviditet så här tidigt och att det om några dagar i sådana fall går att se ett foster. Blödningen tror hon kommer från ett område bredvid hinnsäcken men den ska inte i sig vara ett missfall.
Vi blev med andra ord inte ett dugg klokare.
Det var ju skönt att blödningen inte var ett solklart missfall, men jag ville ju så klart se ett foster med pickande hjärta!
Nu måste vi överleva tills på måndag då vi får se vad SU säger, jag kommer nog knappt att våga gå dit.
Blödningen slutade iallafall där på fredagskvällen och har inte synts till sedan dess, det är skönt.
Håll alla tummar ni har för att allt är som det ska är ni snälla!
