mostermaggan

Kunde inte hålla mig, jag har tjuvtestat!

Både i går och i dag men det blev minus så klart! =(

Känns ju inte lovande inför testdagen på lördag.
Fick ett mindre bryt i går eftermiddag igen, tårarna bara rann.
Det konstiga är att så fort jag fått gråta lite så känns allt bättre igen och jag kan försöka hoppas lite till.

Sitter och lusläser internet efter folk som testar totalt och onekligt minus på rd 11 men ändå fått plus på testdagen, det finns som tur är några stycken. Jag väljer att tro att jag är en av dem.

Snälla, håll tummar och tår för oss.
Jag kommer att bli knäpp om det inte går vägen.

Jaha, då har jag brutit ihop för första gången sedan behandlingen påbörjades!

Vi som haft så mysigt i helgen med hotellvistelse och shoppingstros.
Fram tills igår kväll var jag till och med ganska säker på att jag kanske är gravid trots allt.

Men så vaknade jag i morse, tyckte att brösten ömmade lite mindre och genast byttes den positiva känslan till en negativ.
När jag senare gick på toaletten och såg en pytteliten färgskiftning på trosskyddet så var katastrofen en faktum.

Jag lyckades hålla mig skapligt normal så länge jag var kvar på stan, men så fort jag kom hem sprutade tårarna.
Vet inte ens varför jag grät men tårarna gick inte att hejda. Snacka om att det här är en känslomässig berg- och dalbana!

Jag vet att det inte är ovanligt att man till och med kan blöda lite även om man är gravid, men min lövtunna fasad av lugn klarade tydligen inte av ens en liten färgskiftning. Kan tillägga att det inte kommit något mera under resten av dagen.

Nu ska jag plocka ihop bitarna av mig själv och försöka limma ihop min lugna fasad så att jag överlever veckan.

Känns helt sjuk att kunna kalla sig ruvare!
Tänka att jag faktiskt "ruvar" på ett litet embryo som består 50/50 av mig och sambon.

Ruvardag 3 alltså om man räknar ET dagen som ruvardag 0.
Känner så klart inte något som kan räknas som symtom, men känner jag mig själv rätt så kommer jag att börja bli heltokig om några dagar.

Magen är lite knasig fortfarande efter alla mediciner och ingrepp, svullen som en ballong.
Vi får hoppas att det lägger sig snart annars kommer folk att börja fundera på om jag redan är gravid.

Jag hann knappt bli av med sprayandet och sprutandet innan det var dags att säga hej till ytterligare ett härligt hormonpreparat. Progesteronet!

Dessa små otrevliga vagiatorer ska jag snällt ta tre gånger om dagen!
Den som uppfann dessa kan bara inte ha varit kvinna, det säger jag bara. Ingen kvinna skulle självmant gå runt med något som liknar smält stearin i trosskyddet. =)

Jaja, nog om äckligheterna.

Det fanns bara ett litet embryo som väntade på oss idag.
Snacka om tur att jag inte ringde igår för då hade jag inte kunnat sova inatt.

Av de 5 ägg som plockades hade de bestämt sig för att använda 4.
Av dessa 4 så var 2 för omogna för att kunna befruktas.
Kvar återstod ett lite omoget ägg och ett moget. Det mogna delade sig inte alls men det omogna vaknade till och började dela sig finfint.

Tror dock inte att det var optimalt, men varken läkaren eller labbtjejen ville låtsas om det.  "Det är ett jättefint ägg!" sa de, men i samma mening hör jag läkaren säga " Ett litet fem-celligt".
Vad jag har förstått så är det väl 4 celler som är optimalt, eller?
Jag frågade dock inte för jag ville inte veta mera, var mest besviken och försökte hålla modet uppe.

Frågade varför jag fått så svag dos på sprutorna om jag nu fick så några ägg.
Läkaren menade att det inte alls var dåligt med  5 ägg och att de inte vill få ut fler än 7-8ägg för att undvika överstimulering. Hon lovade dock att om det blir en andra gång så ska jag få lite högre sprutdos eftersom äggen dessutom var omogna.

Sambon är odelat positiv! Han har en bra känsla säger han.
Jag har inte sagt något till honom om att jag tror 5celliga ägg inte är de bästa, vill inte göra honom orolig i onödan.

Jag försöker tänka att om just detta ägg hämtade sig så fint och började dela sig så måste det vara ett starkt och fint embryo som ska stanna där det är i 9 månader.

Jag vågade inte ringa idag!
Jag är så jäkla rädd för att inget ägg blivit befruktat så jag vågade helt enkelt inte ringa.
Jag tänkte att vet jag inget kan jag ju iallafall hålla modet uppe och hoppas på det bästa.

Men det var ingen tuff tjej som satt här hemma och stirrade på telefonen idag mellan kl 13 och 15 då SU hade telefontid.
Velade fram och tillbaka och sedan var klockan så mycket att det var för sent för att ringa, ganska skönt att slippa tänka på det mera.

Nu är det bara att hålla tummat och tår att dom inte ringer i morgon innan vi kommer dit.
Vi ska vara där kl 12 och de kan ringa fram tom 11.30 och meddela att det inte blir något återförande.
Snacka om psykisk terror!

Nu ska jag sova så att det snabbt blir i morgon.

Nu är vi tillbaka efter äggplocket.
Det gick bra, gjorde inte ont alls under själva ingreppet.
Fick ganska ont en efteråt men inget som jag inte klarade av, som stark mensvärk.

Av 7 blåsor fick de fram 5 ägg.
Jag tycker att det låter så lite!
Varför fick jag inte ta större dos Gonal-f om jag nu inte producerar flera ägg än så?
Jag försöker intala mig att färre ägg betyder bättre kvalitet. Tror jag inte på det så kommer jag att bli tokig innan lördag.

Det jag har oroat mig mest för under hela behandlingen är att det inte ska bli några befruktade ägg.
Nu finns det ju bara 5st redan från början juh!
Frågade sköterskan innan vi fick gå hem om det var möjligt att få veta hur många som blivit befruktade innan återförandet, det hade hon aldrig hört talats om sa hon. Jag tjatade lite och fick tillslut ett nummer jag kan ringa i morgon eftermiddag om jag inte står ut med ovissheten längre.

Om någon vänlig själ läser detta och kan komma med lite uppmuntrande fakta gällande få ägg och befruktningsgrad så skulle jag bli superglad!

Nu ska jag gosa med sambon i soffan resten av dagen.

Då var det gjort!

Fick ta några djupa andetag för att inte börja gråta innan jag skulle sticka mig, men jag gjorde det.
Jag stack in nålen och sambon fick spruta in vätskan. Det var mer läskigt än vad det gjorde ont som tur var.

Nu är det bara att hoppas att äggen sköter sig som dom ska tills på torsdag.
Själv ska jag njuta av att inte behöva tänka på några mediciner alls i morgon, känns helt sjukt att inte behöva ställa larmet på mobilen.

Nedräkningen har börjat..........35,5 timmar kvar till ÄP!

Det är helt sjukt hur snabbt mitt humör och min inställning till detta kan ändras!

Förra veckan var allt pest och pina, jag tyckte sprutorna var jobbigt och jag hade nästan ångest över att behöva lämna alla blodprov. Efter ultraljudet i fredags så har jag ändrat mig totalt.

Visst de två senaste sprutorna har gjort ont och visst jag är blågrön i armvecken, men det gör inget!
Nu vet jag att allt är som det ska och nu är det nedräkning, varje spruta jag tar är en spruta närmare slutet.

Jag längtar tills morgondagens UL då jag förhoppningsvis får veta mer exakt när äggplocket kommer att bli.

Vi har nu på eftermiddagen varit och hälsat på ett par vänner.
Vi står varandra ganska nära även om vi nu det senaste inte har hunnit träffas så ofta.
Idag fick de veta att vi håller på med IVF och idag fick vi veta att de är gravida igen!
Många nyheter på en och samma dag.

Jag är verkligen superglad för deras skull, de har haft cancer båda två och borde inte kunna få barn på egenhand. "- Då kan vi vara mammalediga tillsammans" sa hon, jag hoppas verkligen att det blir så!

Nu ska jag ta min spruta och sedan vila min mage i soffan. Det känns verkligen att det händer grejer där inne nu!

De fick sticka mig fyra gånger innan det kom något blod idag, två sköterskor fick försöka.
Mina blodkärl rullar iväg, vill inte bli stuckna något mer. Nu ser jag ut som en nåldyna i armvecken! =(

Jag fällde en liten tår eller två i bilen på väg därifrån, lite synd om mig är det!

********
Uppdatering

En sköterska ringde upp mig kl. 12.45 och bad mig komma in på VUL kl 13.30, snabba ryck alltså.
Tydligen hade mitt östradiol värde ökat ganska kraftigt och dom vågade inte vänta tills på måndag med att titta hur det såg ut. Läkaren frågade tom om det spände och stramade i magen innan han började med ultraljudet, jag förstod sedan att han var rädd för att det skulle finnas massa äggblåsor där inne.

Så var inte fallet. Det såg optimalt ut sa han, i alla fall på vänster sida. Höger äggstock hade han svårt att komma åt, den gömde sig. På vänster sida hade jag 7 äggblåsor som var ca 13mm stora  på höger lyckades han bara se 3, men han trodde att det kunde finnas flera.

Jag skulle fortsätta med min sprutdos tills på måndag och göra ett nytt VUL då. Han trodde att det tidigast kunde bli ÄP på onsdag men det kunde också bli i slutet av veckan.

Mig gör det inget, jag är glad igen nu!
Behövde bara få veta att allt fungerar som det ska, nu kan jag stå ut med det mesta!

Efter onsdagens blodprov fick jag samma svar igen!
"- Fortsätt med samma dos och återkom på fredag för ett nytt blodprov".

Jag frågade om det hade hänt något över huvud taget och då sa hon att jo, nu hade det börjat hända grejer.
Men tydligen inte tillräckligt för att de skulle boka in mig på VUL. Nej nej, två sprutor till och sedan blodprov igen, mina stackars armveck är helt blå. Jag gruvar mig för att dom ska sticka mig igen när det redan gör så ont där.

Pressade sköterskan på lite mer information och hon trodde att jag kanske skulle få komma in för VUL på söndag eller måndag, men det beror ju på vad blodprovet visar i morgon.

Skadad som man är av att surfa runt på FL så frågade jag även vad mitt värde låg på.
Då skrattade hon och frågade om svaret skulle säga mig någonting.
Svarade att det kanske inte skulle säga mig något men kanske någon annan.
Värdet igår låg på 0,27 sa hon och visst, det sa mig inte ett dugg. =)
På måndagen hade det tydligen legat på 0,19, så något hade ju hänt men det låter inte mycket i mina öron.
Hon sa att det optimala värdet var olika från person till person, jag skulle tänkta på att mitt värdet låg på 0,04 när jag började med sprutorna.

Blev som sagt inte ett dugg klokare, men någon som läser detta kanske kan upplysa mig.

Återkommer i morgon när jag fått svar på det blodprovet, håll några tummar för mig!

Det gick bra att lämna blodprov i går, jag bara sprang in och ut därifrån kändes det som.

Jag satt i möte hela eftermiddagen så jag kunde inte ringa och fråga om resultatet direkt när klockan slog två, men vid tre så ringde en sköterska upp. Hon sa att jag skulle fortsätta med samma dos måndag tisdag och sedan komma in och ta ett nytt blodprov. När jag frågade hur det såg ut sa hon att det inte hänt så jättemycket, men att det inte är ovanligt när man har min dos (112,5). Hon sa också att läkarna ville vara väldigt försiktiga när de stimulerade mig då jag tydligen hade anlag ( eller nått) för att få många ägg. Sedan avslutade hon samtalet med att "- därför ska det bli jättespännande att se vad som har hänt tills på onsdag".

Själv vet jag inte vad jag ska tycka eller tro.
Betyder detta att min kropp inte svarar på sprutorna som dom hade hoppats eller är det vanligt att det går lite trögt i början? Jag hade trots allt bara tagit 4 sprutor när blodprovet togs, men sprutorna kanske brukar ge resultat supersnabbt. Jag vill bara att den här dagen ska gå så att jag kan få lämna ett nytt blodprov och förhoppningsvis bli lite klokare.

Jag har varit livrädd för att jag inte ska få några befruktade ägg, att sambons spermier ska ha blivit sämre eller kanske saknas helt. Men jag har aldrig oroat mig för att jag inte ska producera tillräckligt många ägg, nu har jag alltså ytterligare en sak att oroa mig för.

Tänk att denna lilla kluddiga lapp, kan styra mitt liv så mycket...




Snälla tisdagen - Gå fort!

Jag är så duktig!
Japp, så är det. Jag vågade ta sprutan själv i går kväll och den kändes som tur var inte alls.
Nu har jag nyss tagit spruta nr 4 och det gick också bra. Visst idag kändes det lite av nålen inne i magen men inte alls lika illa som i fredags.

I morgon ska jag lämna blodprov mellan 07.15 och 08.15 för att kolla hur kroppen svarar på sprayen.
Jag kommer att stå där och stampa klockan 07 efter att ha skjutsat sambon till jobbet men det är bra för jag hinner i tid till jobbet. Alla sjukhusbesök som kan göras utan att väcka allt för stora misstankar på jobbet är bra! Mina närmaste arbetskamrater vet ju men det finns flera andra som varken vet eller ska veta vad som är på G.

Allt känns så spännande nu, längtar nästan på något sjukt vis efter att det ska bli kväll så att jag får ta den satans sprutan. Det känns verkligen som om varje spruta tar mig närmare målet, vi får bara hoppas att jag lyckas behålla den inställningen fram tills ÄP dagen.

Jag kommer att vara supernervös när jag ringer SU i morgon eftermiddag för att höra resultatet av morgonens blodprov.
Tänk om inte min kropp svarar som den ska på sprutorna, vad gör jag då? Förvandlas till ett oroligt monster som inte kan tänka på annat kanske.

Jag tycker dock att jag känt av äggstockarna liite i helgen, inte ofta och mycket men små korta stunder under dagen blir jag medveten om att dom finns där inne. Om det bara är inbillning eller ej får jag ju veta i morgon.

I går när jag skulle ta sprutan så gjorde det så ont när jag började sticka in nålen att jag ryckte ut den.
Blev så förvånad för på SU kändes själv nålen ingenting, det kon en droppe blod där jag stuckigt också.
Fick ta några djupa andetag och sedan stack jag på andra sidan istället, dessvärre gjorde det ont även där.
Efteråt började jag nästan att gråta, var inte alls beredd på att det skulle göra så ont.

Nu är jag ju rädd för att det ska göra lika ont i kväll, och det är ju inte bra!
Försöker intala mig själv att jag bara lyckades träffa någon nerv och att det inte alls kommer att bli lika igen, men det går inte så bra.

Längtar nästan tills det blir kväll så att jag får ge det en chans till. Jag får bara hålla tummarna för att det går bättre annars vet jag inte vad jag gör. Misstänker att jag nog inte kommer att våga sticka mig själv längre, kanske får sambon ta över det.

Nu ska jag göra mig redo för 80års kalas, uppdaterar i morgon om hur sprutande gick.

Jag överlevde!

Igår var det så dags för sprutinformation på SU.
Vi kom dit med andan i halsen då trafiken totalt förstörde vår fina tidsplan.
In i ett litet rum fick vi komma direkt när vi satta foten på avdelningen och sedan var det igång.

Mitt blodprov som jag lämnade dagen innan såg jättebra ut sa sköterskan så det var vara till att börja med sprutorna.
Varken jag eller sambon var väl allt för kaxiga när sprutan kom fram och nålen satt på plats. Sköterskan förklarade att jag bara skulle ta sprutan i högerhanden och föra den vändligt men bestämt hela vägen in i magen.
Ha! det trodde hon ja!

Det kändes som om jag inte hade någon kontroll på vart nålen skulle träffa, och jag hade ju ingen aning om hur hårt jag skulle pressa heller för den delen. Efter ett antal låtsas "hugg" mot magen där jag kände att detta kommer jag inte att göra, kom jag på det. På familjeliv hade jag läst om att man först kunde hålla nålen vilande mot huden och sedan bara trycka in den, den tekniken kändes mycket bättre för mig.  Sagt och gjort, sprutan satt där den skulle!

Så nu känns det som om allt börjar bli på riktigt.
Ikväll ska jag ta den andra sprutan, men den här gången sitter ju ingen sköterska och peppar mig.
Vi ska dessutom ut på vägarna och ta oss hem till min barndomsstad så jag misstänker att jag får ta sprutan i bilen. Men det ska säkert gå bra.

På måndag ska jag lämna blodprov för att se hur kroppen svara på behandlingen och sedan lutar det år UL i slutet av vecka.

Nu ska jag försöka slappna av i helgen och ladda inför det som komma skall.
Tror ni att man kan bli sövd under ruvartiden!? =)
Jag misstänker att jag kommer att bli helt knäpp under de veckorna.

Jag är så varm!!!

Har knappt sovit något alls i natt, tydligen måste jag ha svalt en kamin utan att jag märkt det.
Jag trodde på fullast allvar att jag skulle svettas ihjäl!
Vid 03.30 var jag uppe och öppnade fönstret på vid gavel, stackars sambon har det inte lätt.

Annars rullar allt på, huvudvärken besvärar mig inte lika ofta som tidigare så jag ska inte klaga.
Började på min andra flaska nässpray idag, hade nog missat att det var dags för byte om inte sambon hade påpekat det.

Jag blir så glad när han visar att han är delaktig i den här processen, han har tidigare varit ganska passiv. Inte för att han inte vill det här lika mycket som jag men det finns ju inte så mycket han kan göra i det här skedet. Han ska dock följa med på torsdag när jag ska lära mig att ta sprutan. Han måste också får lära sig om jag nu skulle fega ur.

Nu ska jag lägga mig på soffan och vila lite, det är ingen höjdare att börja kl.06.00 när man inte sover på nätterna.

Hemma igen efter en liten tripp till sambons arbetskompis stuga ute vid Smögen.

Det var mysigt även om jag i går morse när sambon berättade om planen fällde en liten tår för att jag just då mådde så otroligt risigt.

Vaknade kl 04 natten mellan fredag/lördag av fruktansvärd mensvärk, gick upp och mycket riktigt så kom mensen som på beställning. Stoppade i mig två panodil och lyckades somna om till 9, släpade mig upp och fick springa till toan då jag blev överraskad av en syndaflod. Har aldrig varit med om något liknande! Mensvärken kom tillbaka och den här gången dög minsann inte två ynka panodil för att ta bort den heller. Mitt i detta ringer sambon som var i väg på jobb och meddelar att han bokat med jobbarkompisen att vi ska komma och sova över i deras stuga! Jag var inte så glad men hämtade mig innan sambon kom hem så han slapp se sitt vrak till tjej gråta över en överraskning.

Det blev iallafall bättre under dagen och med hjälp av en voltaren kunde jag har riktigt trevligt.

Idag är det bättre, mensen har lugnat sig och är mer normal och värken är nästan borta. Skönt!