mostermaggan

Dagarna går och jag lever nog fortfarande som lite i en bubbla.

I förra veckan hade jag en riktig dipp i humöret.
Kanske inte så konstigt när man är mer eller mindre konstant illamående men ändå. 
Mitt liv kändes helt, ja vad säger man, platt? Jag kunde lixom inte känna några riktigt känslor.
Jag var varken glad eller ledsen, jag bara var. Jättekonstig känsla och tråkig.
Jag borde ju vara sprudlande glad, hoppa och studsa över att jag är gravid men så kände jag inte.
När jag tänker efter så tror jag att det är en av kroppens egna säkerhetsfunktioner. Vi har hoppats och längtat så länge att nu när det verkar gå vägen så vågar man inte släppa fram några känslor.

Det slutade iallafall med att jag ringde upp min lilla ovetande mamma.
Kläcker ur mig "-Vi har fått veta att jag är gravid, men jag vågar inte prata om det." 
Sedan bryter jag ihop totalt och bara gråter. Mamman fick således veta allt om alla behandlingar och all väntan, stackaren hon måste ju ha fått en chock. Menmen, jag mår bättre nu och det är ju huvudsaken. Nu börjar jag så smått att känna glädje och förhoppningen om att allt ska gå bra ökar. Nu är det bara lite drygt en vecka kvar och sedan är det dags för VUL igen, det ska bli skönt.

Annars mår jag fortfarande illa, mest hela tiden.
Jag har köpt fina åksjukearmband på apoteket som sitter på mina handleder från det att jag kliver ur sängen tills dess att jag somnar. Det hjälper faktiskt skapligt, visst jag känner fortfarande att jag mår illa om det går för lång tid mellan målen men inte på samma sätt. Annars är det att äta som gäller, helst hela tiden. Men det är inte så lätt att hitta saker som går ner. Det som funkar jättebra ena dagen kan vara totalt omöjligt att få ner dagen efter. Det enda som hittills alltid funkar är frukt, men det kan man ju inte leva på.